Rolf Bjoerne fra Oslo, Norge

En go gutt vid namn Rolf Bjoerne som för övrigt belamrade silverplatsen i slalomtävlingen (H40) i Alpe D´Huez. Rolf tillhör mastersgänget och en av norges duktigare åkare genom tiderna.

Besiktning i Alpe d´Huez, inför VM-slalom

Två guldmedaljörer från VM 2006. Bosse Hammarberg, Kungsbergets Alpina, och jag besiktar slalomhanget inför VM-slalomen. Bosse tävlade i H 30 och jag i H 40. Bosse tillhörde en av Sveriges snabbaste storslalomåkare under åren kring milleniumet

Sun Valley 2005 - en riktig käftsmäll!

Det var förmiddag och klockan hade hunnit bli 10:00. Vi vaknade som i ett töcken och lät gardinen fara åt sidan. Solen var där och vi befann oss för första gången i ett ljust och inbjudande Sun Valley! Vi hade anlänt sent på natten efter en 29 timmars (!) resa från Kallax, Luleå visserligen uppgraderade till lyxig första klass men lika trött ändå. Vi hostade upp oss och bestämde oss för att reka detta fantastiska och mytomsspunna skidområde som av många kallats, det vackraste som finns.

Från Sun Valley Lodge åkte vi shuttle till backen. Vi hade samlat ihop en järntrust på 6-8 gamla ärrade (!) veteraner och tog sexan upp till "The bald mountains" topp, fullt medvetna om att detta var nå´t alldeles nytt för flera av oss. Mats Holmgren, som hade ett förflutet som störtloppsåkare och som åkt respektingivande backar som Kitzbuhel, Garmich, Wengen m.fl., fann det flinskalliga berget väl så utmanande.

Efter en kort konversation uppe på toppen fälldes kommentaren, well, då åker vi grabbar (!). Ja, det är så vi ser på varandra. Grabbar. Med på resan fanns bl a Hasse Wästfelt, som med sina dryga 60 år, fick en att inse att detta nog var nå´t man skulle komma att hålla på med mycket, mycket länge..

De första skären med Fichers 188a gav känslan att denna "resa" var nå´t utöver det vanliga. G-krafterna som uppstod nedför den branta backen gav en skräckblandad förtjusning. Aldrig hade jag känt denna press genom kroppen, aldrig. Till åren kommen var det dock med viss behärskning men ändå... Kanske berodde det på den där långa resan från hemlandet till "himmelriket", kanske berodde det på den euforiska känsla som upprymde en, d v s att vara i detta "mekka" för skidentusiaster långt från påfrestande arbete och vardagliga måsten. Tröttheten, med 6-7 timmar sömn i ryggen, gav en drömlik känsla...

Jag hann stanna upp en gång och kommentera till Mats att, fan - det trycker på så ini h..vete. Mats log med hela ansiktet och jag bestämde mig att förlänga känslan och drog iväg igen. Jag hade problem att få upp svängarna i slutet av fallinjen och började därför "mixtra" lite med innerskidan utan att fästa uppmärksamhet att detta minsann inte var vilket berg som helst. Berget ville inte besegras, ville annat...

...helt plötsligt, lika snabbt och plötsligt som filhållaren kan slinta ur handen på en orutinerad och låta stålkanten sätta ett jack i tummens insida, så snabbt försvann innerskidan och jag befann mig baklänges uppe i luften i 70-80 knyck. Det sista jag minns var "The bald mountains" flin från toppen av denna gigantiska backe. Sen vart det relativt tyst. Tyst som i graven.

Jag vaknade upp efter fem-tio minuter, satt ner i backen, utan märkbara skador. Masters-grabbarna stod i en halvmåne runt mig och frågade samstämmigt, "hur gick det Pär?". Fy f.n, vilken smäll, vill jag erinra mig om att jag bl a sa. Efter en kort stund fick någon ingivelsen att det kanske inte stod rätt till. Den trevande frågan ställde allt på sin kant, vet du var du är Pär? Lika trevande försökte jag orientera mig i omgivningen. Jag såg ut över bergen, som liknade gigantiska sandhögar som hällts ur en jättehink i ett fantastiskt mönster, svaret som kom var nej, ingen aning.

Det blev stabilisering, pulktransport och ambulas till Sun Valley Medical Center där en CT-röntgen genomfördes. Inga synliga skador men en grym huvudvärk. Minnet kom sakta tillbaka och ordineringen blev sängliggande under övervakande av mina kompisar. Fasen, var det så VM 2005 skulle sluta...

Stärkt av bl a treo, vilket kanske inte var det smartaste så här i efterhand, tillbringades VM-veckans andra dag i försiktighet iförd vanliga skor. Storlslalomracet fick skådas från sidan men redan tisdag hägrade Super-Gn. Resten är historia och inget att vara stolt över. veckan avslutades med ett dyrköpt GULD i den avslutande Masters storslalomen i ett av de brantare hangen jag tävlat (se bild). Efter en och halv månad kom förlamningen och talsvårigheterna och besöket på akuten gav så småningom beskedet att det handlade om en Subdural hjärnblödning, vilket drog ner rullgardinen för en stund. Operationen innebar ett dränage i huvudet och blodet, som legat som en våt massa på vänstra hjärnhalvan, avlägsnades. Tiden som följde var minst sagt otrevlig.

Som tips till någon som drabbas av hjärnskakning, underskatta aldrig en sådan händelse och vila ordentligt, respektera läkarens ordination vad gäller vila och värktabletter och använd framförallt alltid en godkänd och bra hjälm. Se även till att ha en olycksfallsförsäkring, vilket jag hade. Jag hade inga större problem med detta trots att skada kom utomlands och inte minst i USA.

Revanschen skulle komma...

Sun Valley 2005

Mats Holmgren poserar tillsammans med mig några dagar efter olyckan. I bakgrunden syns dalen ner mot Salt Lake City. Sun Valley var speciellt, av många skäl... Med sina 1122 vertikala meter i fallhöjd och ca 75 st nerfarter tillhör den det grymmaste jag testat, både framlänges och baklänges, läs Sun Valley - en riktig käftsmäll! The bald mountain, eller "Baldy", som det kallas, har dig i sitt grepp konstant och det gäller att fokusera på uppgiften

Sun Valley Lodge

Sun Valley Lodge med det flintskalliga berget, "Baldy", i bakgrunden. Boendet var magnifikt och Kjell Åhlens, vår resegurus, val levde upp till allas förväntningar. Clark Gable och Liza Minelli m.fl. fanns porträtterade på väggarna bland stamgästerna. Sun Valley hyste även storheter som Clint Eastwood, Bill Gates och ett flertal andra megastjärnor. Jag och Mats fick oss en överraskande tur med en lokal busschaufför då han fick en liten lucka i sin "rutt". Han tog oss på en extra sightseeing till stjärnornas kvarter och hann bl a berätta att han minsann åkte skidor med Arnold, då och då

Ett storslalomhang som hette duga

Mats försöker visa att banan var utmanande för att inte säga fallhöjden, vilket syns tydligare om man fäster blicken vid byn nere i botten. Det blev ett efterlängtat guld i WC-storslalom med blodsmak i munnen. Bilden är tagen i Sun Valley, The Bald Mountain, som med en genomsnittlig lutning på 38-45 grader ger tekniktipset "fram i plösen" en helt ny innebörd

Ta en titt på "Baldys" hemsida,

http://www.sunvalley.com/SunValley/info/mtn.sss.mr.aspx

NM i Norska Kvitfjell 2004

Prisutdelning efter mitt tredje guld, denna gång i Super-G i Kvitfjells fantastiska backe.

Prisutdelaren var ingen mindre än Tom Stiansen, en av Norges bästa slalomåkare genom tiderna. Han fällde kommentaren, "ida hade ja icke hängt på dig", till min stora glädje förstås.

Mats Holmgren sopade också rent i sin klass så hade det varit i Österrike hade de ändrat reglerna till kommande år ;-)



Artikel från PT i Kvitfjell
Kvitfjell den 27 mars


Sex GULD och två brons till Norrbotten!

Piteå Alpinas veteraner Sören och Pär Gabrielsson samt Mats Holmgren från Luleå Alpina beslutade redan ifjol att stå över säsongens veteran VM-tävlingarna i Scouls i Schweiz eftersom det krockade med Norska Mästerskapen, ett arrangemang öppet för alla nationaliteter, som under lång tid intresserat trion. Tävlingarna i Norge håller hög klass, körs i tuffa backar med många deltagare och det är alltid en hög närvaro av före detta worldcup-åkare, säger Sören Gabrielsson som samtidigt dock måste påpeka att ett VM alltid slår högst. Det siktar vi istället på att åka nästa år i Sun Valley, USA.

Kvitfjell, som idag används som race-arena för framförallt herrarna i Världscupen, är ett imponerande resultat av OS i Lillehammer 1994, där samtliga fartgrenar genomfördes. Idag lider dock anläggningen av överkapacitet. Det har t o m talats om att staten vill riva delar av anläggningen, som t.ex. hotell, men denna risk bedöms vara undanröjd. Norska mästerskapen avgjordes i tre grenar, Super-G, Storslalom och Slalom. Inför denna utmaning fick trion ett oförglömligt träningspass i Åres störtloppsbacke under en annan pitebo, Rickard Rehnlunds, organisation. Fantastiskt, tre norrbottningar kommer till Åre och får ta denna backe i anspråk, nätad och avstängd inkl. videoanalys och tidtagning. Med detta i ryggen skulle Norgeresan bli ett gott minne.

Pär och Mats slog till direkt
I super-G öppnade Pär direkt med ett kontrollerat guldåk i den stundvis branta pisten. Tuffaste konkurrenten var Norges f.d. landslagsåkare Lasse Arnesen. Det var en snabb super-G och jag råkade få några små missar i ett par svängar och var inte helt nöjd med åket, säger Pär, men det räckte. Tiden 56.05 var endast 0.03 sek före Lasse Arnesen som var en av Norges absolut främsta fartåkare fram till 1995. Pärs tid räckte även till dagens snabbaste alla kategorier, en utmärkelse vid varje veterantävling.

Sören, som åker i gruppen 40-44 år, åkte in på en fjärde plats.

Mats, även han tidigare landslagsåkare i störtlopp och super-G, visade att han fortfarande behärskar fartgrenen. Han tog ett övertygande guld med tiden 56.25, hela 1.07 sek före Ole Jacob Ejde. Mats fick till ett bra linjeval och därmed bra fart med sig ur svängarna. Linjen i Super-G är enormt viktigt, menar Mats, som var mycket nöjd med sitt åk och sin tid som var i klass med dom snabbaste i dom yngre klasserna.


Kanonåk i andra
I storslalomtävlingen fortsatte framgångarna med nytt guld för Pär och Mats. Positionerna efter första åket var ledning för båda två efter att stundvis varit riktigt illa ute i en av svängarna. Mats fastnade med armen i flaggan i utgången av branten och var nära en uråkning men lyckades på nåt sätt reda upp situationen utan att tappa nämnvärt med fart, medan jag tryckte till lite för mycket i samma sväng och fick en kraftig rotation som höll att sätta stopp för dagen, skrattar Pär. I andra åket fick Pär till ett kanonåk som distanserade Lasse Arnesen med ca 0.8 sek. Ett i princip perfekt åk, menar Pär som rosar sina skidor som går fantastiskt bra. Mats höll ifrån i sin grupp och vann slutligen med imponerande 1.35 sek.

Ledning efter första åket
Sören ledde storslalomtävlingen inför andra åket med 0.44 sek före Rolf Björne, landslagsman från mitten av 80-talet, men en nog så försiktig satsning i andra åket gav fri lejd åt konkurrenterna Gauteplass och Björne. Sören slutade på en meriterande bronsplats, dock något missnöjd med insatsen i andra åket. Snabbast för dagen, alla kategorier, var även denna dag Pär Gabrielsson.

”Der alte fox“
Med slalom på programmet är Mats Holmgren från Luleå i det närmsta en given vinnare på förhand men Norrmännen svarade upp i första åket. Med distansen 0.5 sek från första åket hade Mats inget annat val än att gå för fullt i andra åket. Han lyckades med ett klockrent andraåk. Tiden 35,46 var otroligt bra och drygt sekunden före Knut Erik Johannesson, en av Norges absolut bästa slalomåkare under Stenmarks-eran. Gammal är äldst – ett gammalt talesätt som passar väl in på Mats. Trots detta kallade Sveriges landslagstränare Peter Endras honom för ”den gamla räven” redan för 17 år sedan.

Pär fullbordade trippeln!
Efter en fantastisk inledning på Norska mästerskapen, med två guld var det så dags för slalomtävlingen. Historiskt sett har slalom inte varit min starka gren men jag har lärt mig utnyttja carving-skidan på ett bra sätt, menar Pär. I första åket höll det på att gå illa i den avslutande Russi-branten. – Jag kom in för rakt på första käpparna i branten och höll på stå på näsan rejält. Det hade blivit ordentliga gropar i svängarna som jag missbedömde, säger Pär. Åket räckte, trots fadäsen, till ledning med 0.2 sek. I andra åket klaffade i princip allt och jag lyckades med ett kanonåk. Med tiden 35.96 distanserades bäste norrman med 1,2 sek. En trippel var fullbordad!

Nytt brons
Sören låg efter första åket, som inte var felfritt, på en andra plats dock distanserad med drygt sekunden efter Robert Selfors. I andra åket lyckades Sören något bättre på det flackare partiet men Selfors fortsatte åka fort samtidigt som trean från första åket, Rolf Björne, fick till ett kanonåk och passerade Sören som slutade på en ny bronsplats.

Snabbast för dagen i slalom, alla kategorier, var Mats Holmgren, Luleå Alpina. Han har sammanlagt fem guld i Veteran-VM från tidigare år, fyra i slalom och ett i super-G.

En fantastiskt framgångsrik och rolig vecka går till ända med sex guld (!) och två brons för Norrbottens och Norges (!) bästa veteraner. Trots att vi kommer från ”flatlandet” med Vallsberget och Måttsund som träningsarena så lyckades vi hävda oss mycket bra i konkurrensen vilket till viss del ger gällande att ”man behöver inte en alp runt knuten för att bli en bra alpinist”. Nästa år går Veteran-NM i Voss och Veteran-VM i Sun Valley, USA. Något av arrangemangen siktar trion mot. Förmodligen VM i Sun Valley.