Det var förmiddag och klockan hade hunnit bli 10:00. Vi vaknade som i ett töcken och lät gardinen fara åt sidan. Solen var där och vi befann oss för första gången i ett ljust och inbjudande Sun Valley! Vi hade anlänt sent på natten efter en 29 timmars (!) resa från Kallax, Luleå visserligen uppgraderade till lyxig första klass men lika trött ändå. Vi hostade upp oss och bestämde oss för att reka detta fantastiska och mytomsspunna skidområde som av många kallats, det vackraste som finns.
Från Sun Valley Lodge åkte vi shuttle till backen. Vi hade samlat ihop en järntrust på 6-8 gamla ärrade (!) veteraner och tog sexan upp till "The bald mountains" topp, fullt medvetna om att detta var nå´t alldeles nytt för flera av oss. Mats Holmgren, som hade ett förflutet som störtloppsåkare och som åkt respektingivande backar som Kitzbuhel, Garmich, Wengen m.fl., fann det flinskalliga berget väl så utmanande.
Efter en kort konversation uppe på toppen fälldes kommentaren, well, då åker vi grabbar (!). Ja, det är så vi ser på varandra. Grabbar. Med på resan fanns bl a Hasse Wästfelt, som med sina dryga 60 år, fick en att inse att detta nog var nå´t man skulle komma att hålla på med mycket, mycket länge..
De första skären med Fichers 188a gav känslan att denna "resa" var nå´t utöver det vanliga. G-krafterna som uppstod nedför den branta backen gav en skräckblandad förtjusning. Aldrig hade jag känt denna press genom kroppen, aldrig. Till åren kommen var det dock med viss behärskning men ändå... Kanske berodde det på den där långa resan från hemlandet till "himmelriket", kanske berodde det på den euforiska känsla som upprymde en, d v s att vara i detta "mekka" för skidentusiaster långt från påfrestande arbete och vardagliga måsten. Tröttheten, med 6-7 timmar sömn i ryggen, gav en drömlik känsla...
Jag hann stanna upp en gång och kommentera till Mats att, fan - det trycker på så ini h..vete. Mats log med hela ansiktet och jag bestämde mig att förlänga känslan och drog iväg igen. Jag hade problem att få upp svängarna i slutet av fallinjen och började därför "mixtra" lite med innerskidan utan att fästa uppmärksamhet att detta minsann inte var vilket berg som helst. Berget ville inte besegras, ville annat...
...helt plötsligt, lika snabbt och plötsligt som filhållaren kan slinta ur handen på en orutinerad och låta stålkanten sätta ett jack i tummens insida, så snabbt försvann innerskidan och jag befann mig baklänges uppe i luften i 70-80 knyck. Det sista jag minns var "The bald mountains" flin från toppen av denna gigantiska backe. Sen vart det relativt tyst. Tyst som i graven.
Jag vaknade upp efter fem-tio minuter, satt ner i backen, utan märkbara skador. Masters-grabbarna stod i en halvmåne runt mig och frågade samstämmigt, "hur gick det Pär?". Fy f.n, vilken smäll, vill jag erinra mig om att jag bl a sa. Efter en kort stund fick någon ingivelsen att det kanske inte stod rätt till. Den trevande frågan ställde allt på sin kant, vet du var du är Pär? Lika trevande försökte jag orientera mig i omgivningen. Jag såg ut över bergen, som liknade gigantiska sandhögar som hällts ur en jättehink i ett fantastiskt mönster, svaret som kom var nej, ingen aning.
Det blev stabilisering, pulktransport och ambulas till Sun Valley Medical Center där en CT-röntgen genomfördes. Inga synliga skador men en grym huvudvärk. Minnet kom sakta tillbaka och ordineringen blev sängliggande under övervakande av mina kompisar. Fasen, var det så VM 2005 skulle sluta...
Stärkt av bl a treo, vilket kanske inte var det smartaste så här i efterhand, tillbringades VM-veckans andra dag i försiktighet iförd vanliga skor. Storlslalomracet fick skådas från sidan men redan tisdag hägrade Super-Gn. Resten är historia och inget att vara stolt över. veckan avslutades med ett dyrköpt GULD i den avslutande Masters storslalomen i ett av de brantare hangen jag tävlat (se bild). Efter en och halv månad kom förlamningen och talsvårigheterna och besöket på akuten gav så småningom beskedet att det handlade om en Subdural hjärnblödning, vilket drog ner rullgardinen för en stund. Operationen innebar ett dränage i huvudet och blodet, som legat som en våt massa på vänstra hjärnhalvan, avlägsnades. Tiden som följde var minst sagt otrevlig.
Som tips till någon som drabbas av hjärnskakning, underskatta aldrig en sådan händelse och vila ordentligt, respektera läkarens ordination vad gäller vila och värktabletter och använd framförallt alltid en godkänd och bra hjälm. Se även till att ha en olycksfallsförsäkring, vilket jag hade. Jag hade inga större problem med detta trots att skada kom utomlands och inte minst i USA.
Revanschen skulle komma...
