Vad rör sig i mitt huvud inför start?

Jag är och förblir en tävlingsmänniska och ingen kan ta detta från mig. Ett föråk för mig är inte ett åk med sladd i svängarna utan helst ett åk med full attack och tävlingslikt. Mina förberedelser är oftast noggranna och jag drar mig inte för att ge mina skidor den bästa prepareringen inför start. Jag vill vara snabb och jag vill känna adrenalinet flöda. Däremot har jag sällan haft ”förmågan” att gå över gränser i min åkning. Mats Holmgren, min veteran- och föråkarkompis föreläste en bra beskrivning av vår roll som föråkare inför första föråket i måndags och jag köpte varje ord. Inga konstigheter, inga toksatsningar, bra linjeval osv. Vår roll är att ge en bild av banans svårigheter, avslutar Mats. Jag ser dock inget motsägelsefullt i att vilja åka fort också!

Jag tar mina skidor varsamt, lägger dem intill startplatsen och tar gärna fram nylonborsten och ger dem en sista putsning. Jag kontrollerar tiden till start en extra gång och påbörjar därefter min uppvärmning. Pulsen stiger en aning. Bindningarna kontrolleras och skorna skrapas. Jag trampar i bidningarna och lyssnar noggrant efter ”klickets” karaktär. Om jag är osäker på ljudet så gör jag om proceduren. Jag laddar mig själv med energi och pulsen stiger ytterligare. Innan jag försvinner i mig själv lyckönskar jag gärna de närmaste åkarna. När min tid vankas glider jag fram till startsprötet och gör de sista förberedelserna med glasögon, handskar och stavar samt spänner de sista spännena på pjäxorna… Att stå bakom grinden och höra tonstöten till de sista tio sekunderna – ja då känner jag mig verkligen hemma!

Ända ner på myren!

Första dagen i Björkliden och föråk nr 1 på programmet! Och vilken dag det blev!! Började bra med bra inåkning i hotellbacken och bra känsla. Mats och jag pratade oavbrutet om insatsen i förråken och det är absolut helt klart att vi inte hade för avsikt än att jobba metodiskt och föregå med gott exempel.

Som föråkare ligger största uppgiften i att ge tränare och ledare och organisatörer en "bild" av banan. Alla åkare har fokus på föråkaren och bedömer dess linje, fart och hopp. Vi tog vår uppgift på största allvar.

Dagen till ära fanns sex föråkare på plats. Två av dessa hade kört tidigare, Daniel Backman och Johanna Holmgren. Tiderna på tidigare tester låg på 1.30 från topp till botten på det 2,3 km långa störtloppet. Underlaget var idag lite glattare men framförallt låg vinden i ryggen, ända upp till 17 sekundmeter på toppen.

Daniel gick först, därefter Mats och sedan jag. Johanna gick ut efter mig. Att beskriva ett förråk av denna kaliber är svårt och måste upplevas för att förstås. Jag gick ut ganska hårt på övre delen med syfte att åka fort på övre delen för att slå av på takten i den nedre, snabbare delen. I port fem kom första överraskningen! Ett lång flyg ända ner på platten fick mig att helt klart vakna till. Jag fortsatte min plan ända ner mot ingången på "Rälsbrottet". De inledande svängarna innan branten var tuffa och stökiga och i mitt huvud fanns ständigt de kommande riktigt stora hoppen...

Nedför rälsbrottet i 120-130 blås går tiden fort, tro mig! Första hoppet ligger onaturligt i slutet av branten och liknar en "sprätta" uppifrån sett men besiktningen och diskussioner med andra höll mig lugn, trots hastigheten. Väl framme på takoff ligger balansen rätt i kroppen och jag "skjuts" ut som ur en kanon, rakt ut i luften - och något slår mig i samma ögonblick - detta hopp blir nåt i hästlängd! Jag finner backen väldigt långt under mig och jag får en kort förnimmelse om Anjas flyg i Whistler... Jag tycker att tiden står stilla och jag vill helst av allt bara landa. Jag inser som sagt det onormala i färden och koncenterar nu alla krafter på att sätta landningen. Att landa på "platt" mark är svårt och förenat med en del risker. Medvetet försöker jag landa lite sittande för att därefter ta mig upp i störtloppsställning igen. Det funkar! Men sekunderna är få innan nästa hopp. Jag slår till en liten broms eftersom farten känns för hög och adrenalinet pumpar! Farten går ner lite och jag tar takoffen som en man, flyger på nytt ca 30-40 meter och landar kanonbra och avslutar målskjutsen med hedern i behåll. Tiden, 1:19 är ca 11 sekunder snabbare än tidigare tester och adrenalinet pumpar.

Väl nere i mål ökar uppståndelsen och träningen bryts. Jag konstaterar att Mats och jag är de enda som passerat mållinjen. Förste föråkare åker ut i nätet i femte svängen och fjärde föråkare landar inte "mitt" längdhopp. Banläggare Rune Dahlström möter så småningom upp och berättar att han stegade hoppet, 60 meter!

Avslutningsvis kan jag konstatera att vi gjorde ett bra jobb idag, både vi föråkare och organisationen. Vi gav en tydlig bild var problemen var och tävlingsjuryn tog ett klokt beslut. Vi ses på bloggen imorgon, det vankas lite kallare väder och banan är korrigerad och hoppet justerat. Det är kul med störtlopp men det skall bedrivas säkert.

För Er som vill följa åket inifrån mitt "huvud" kan ta del av filmen från min hjälmkamera.

Bloggar för Kuriren under SM i Björkliden!

Jag kommer att blogga för kuriren under SM-veckan! Surfa in på kuriren.nu och följ bloggandet från bl a mig och tävlingsledaren Toni Franz, skidgymnasietränar-legenden Rune Dahlström samt upcoming girl, Natalie Hermansson från Luleå Alpina. Surfa in och sök upp länken "bloggar" i vänster kant på skärmen. Tillsammans skall vi försöka ge Er en inblick i lite action från SM i alpint på plats i vackra Björkliden.

Janne Klein har fixat en hjälmkamera och jag kommer att ha rollen som föråkare tillsammans med bl a min veterankompis Mats Holmgren. Med Mats rutin känner jag mig trygg och det skall bli några riktigt spännande dagar. Planen är klar!

Slutligen, mitt knäont är som "utraderat"! Sänder ett tack till Smärtkliniken i Piteå och den ständigt engagerade doktor Ekström.

Kika gärna in på webben,

http://www.bjorkliden.com/?q=node/541

Guldhjälmen till Hildur!

Bild: Hildur fotad på USM av hittills okänd.

Fantastiskt! Magnifikt! Roligt! Överraskande! Ja, allt på en gång! Hildur Karlsson, Bygdsiljums SK tog guldet över två åk i Duved idag! Tvåan Louise Jansson distanseras med ca 7 tiondelar i första åket men åker lite, lite snabbare än Hildur i andra åket. Totalt räckte det dock för att Västerbottens, ja hela Sveriges, just nu vassaste 96:a skulle ta hem sin första guldhjälm! Vi gratulerar!

Hildur visade redan under USM att hon kan åka fart. I störtlopps-SM åkte hon in på tredje plats bara hundradelar efter Magdalena Fjällström på andra plats. Segrare då var Louise Jansson, som formligen krossade motståndet i Tärnaby. Nu tar alltså Hildur en rejäl revansch i det mest kända ungdomsstörtloppet i Sverige.

Duved har stått värd för störtlopp under många, många år. Det är en perfekt backe för att utveckla fartåkare i. Den innehåller några mindre branter men är i det stora hela ett glidarstörtlopp med några fina övergångar, passager och långsvängar. Dagen till ära behärskade Hildur alla "element" i banan. Skitkul!

Imorgon väntar Super-G och det är inte alls en överdrift att Hildur är med i absoluta toppen igen. Hon har bra skidkänsla men vi får nog vänta oss en mycket revanschsugen Jansson! Spännande värre!

I helgen handlar det om många fina prestationer i regionen! Förutom Hildur är det Moa Holmgren som vinner storslalom övertygande och överraskningen Freddy Bergdahl från Boden gör det samma. I minst junioren Kristoffer Jacobsen, även han Boden, gör stordåd, fastän motståndet inte var det allra allra bästa. I Arvidsjaur har DM och lilla Inlandsspelen i GS och SL genomförts varifrån ovanstående resultat kommer ifrån. I Gällivare ryktas om fin prestation från bl a Max Gould i FIS-storslalom. Han har sänkt punkterna rejält i GS och snittar nu ca 60 FIS-points. Han blev 7:a senast i Sollefteås FIS och nu i Gällivare blir han 32.a i det starka startfältet där för övrigt Anton Lahdenperä vinner. Kul att det börjar bli bra stabilitet på Arvidsjaurskillen. Intressant! Hoppas kunna ge honom några linjetips på SM till veckan ;-)

Kört hårt därute!

Grattis till nya härliga utmaningar!

Bild: Team SAP i Bispingen september 2009, tillsammans med ansvarig tränare Peter Mellgren

Som representant för Team SAP, ett av regionens mycket bra träningsupplägg, vill jag säga stort GRATTIS till de förstaårs-juniorer som nu tar det stora klivet in i sin alpina elitsatsning. Intagningarna till landets gymnasier är till stor del klara och till Rikselitgymnasiumet i Gällivare åker följande två killar.

Tobias Härstedt, Gällivare SK
Peter Riddarström, Storklintens Alpina

Dessutom har vi två stycken åkare klara för regionala gymnasiet i Tärnaby, som under denna säsong tagit sina första SM-medaljer. Jag är övertygad om att dessa åkare kommer att tillföra mycket energi i gruppen.

Jesper Ask, IFK Arvidsjaur
Sara Olsson, AK Vännäs

Utöver detta har vi en mycket duktig och träningsvillig tjej som går in på Tärnaby Skidhem vilket tillhör de skolor som har utomordentliga tränare och smått otroliga träningsmöjligheter kombinerat med ett för många intressant skolupplägg.

Linn Gustavsson, Tärna IK Fjällvinden

Superkul och stort lycka till allihopa, på vägen mot toppen!

Nu måste chansen tas!

Bild: Jonas Ericsson. Motiv: Hans Olsson blir fyra i Kvitfjell, hans bästa resultat för säsongen.

Min alpina karriär fick en ordentlig skjuts när Viggen-cup introducerades! Under flertalet år under mitten och slutet av 80-talet åkte vi land och rike runt för att åka störtlopp. Det var ca 4-5 stycken deltävlingar under säsongen och höjdpunkten blev ofta SM i störtlopp i någon av Sveriges alpina metropoler. Deltävlingarna gick av stapeln i bl a Gällivare, Björnrike, Duved och Sälen. Tämligen lätta störtlopp som skapade ett stort intresse för att åka fort.

Viggen-cup startade kring år 1983-1984 och höll på i fyra-fem år, innan sponsorn valde att dra sig ur. Det är i mina ögon en mycket lyckad satsning på fart. Sverige etablerade ett fartlandslag som en direkt följd av satsningen och från Norrbotten hade vi tre duktiga åkare som låg i framkant. Mats Holmgren, Luleå Alpina och Mats Degerman, IFK Arvidsjaur samt så småningom junioren Rickard Andersson, även han från Luleå. Landslagets åkare i övrigt var bl a Årekillarna Henning, "Bulan" och Sverker Axdahl samt Lars Melin från Orsa, numera regiontränare i Dalatrakten samt Sälens Lars "Laban" Nilsson. Viggen-cup kom att bli mycket populär och drog åkare från alla möjliga klubbar från norr till söder.

Som en följd av Sveriges nyvunna intresse för fart byggdes det för fullt i Åre. Om jag inte minns fel så var det premiär i Åres nya störtlopp, byggt med hjälp av arkitekten och den forne storåkaren Bernard Russi, år 1986. På Expressens första sida stod det en dag, med fet stil, "Den nya störtloppsbackens första offer!". På bilden syntes Sven Jonsson från Storlien liggandes i gipsbrygga efter ett okontrollerat flyg i ett mycket aggresivt "Russi". Störtlopps-SM avgjordes 1987 i samma backe och den stora lyckan var gjord för mig. Det blev lite av min "examen". Jag var 23 år ung. Efter den tävlingen var man inte längre en "junior" i fartsammanhang utan en riktig man. Jag minns särskilt den stegrande insatsen i träningsåken och hur jag lyckades bra i min planering. Väl framme på tävlingsdagen kunde jag gå får fullt från topp till botten. Jag minns för övrigt att jag "bloggade" för Piteå-Tidningen redan då för 23 år sedan. Min bror Sören fick känna på nätet i slutet av stövelbranten men jag lyckades slå mig in på en 14:e plats bland svenskarna, om jag inte minns fel. Av detta kom slutligen ett SM-brons i Super-G 1989 och jag hade tveklöst Viggen-cup att tacka för detta.

Parallellt med Viggen-cup i de lättare fartbackarna i Sverige krigade "svängfolket" i Sverigecupen och man kan nog säga att många av åkarna som valde fart fick lite av en förlängd alpin karriär. Jag är tämligen övertygad om att ett stort antal av startfältet skulle ha lagt skidorna på hyllan om inte Viggen-cup skapades. Ur Viggen-cup byggde Sveriges Skidförbund en satsning som drog med sig killar som Fredrik Nyberg, Patrik Järbyn m.fl. Ur dessa duktiga åkare föddes nya killar och tjejer med sug efter fart och jag är säker på att vi varken suttit med VM- OS eller World-Cup medaljer inom fart om det inte varit för just Viggen-Cup!

Nu summerar vi den bästa fartsäsongen för Hans Olsson hittills och konstaterar samtidigt att Patrik Järbyn är topp 30 i världen i två grenar i den alpina sportens ”Formel 1”, störtlopp och Super-G. Patrik Järbyn sägs via Eurosport.com öppna för en fortsättning och oavsett hur det blir är det viktigt att ta vara på fartkunskapen vi byggt upp sedan början av 80-talet. Anja Pärson antyder ett slut på karriären och blir sannolikt efter karriären en del av stommen runt landslaget.

Satsa på de unga skidtalangerna som kan åka fart!
Det finns ett flertal duktiga juniorkillar- och tjejer på fartsidan – som sticker ut! Enligt min uppfattning bör förbundet göra allt som är möjligt för att ta vara på dessa på bästa sätt. Låt dem utvecklas till nya fartåkare och kanske kan vi trygga Sveriges position som fartnation i framtiden. Att bli en duktig fartåkare tar tid. Patrik Järbyn kom in i landslaget 1993 som 24-åring och tog VM-brons 2007, 38 år gammal. Hans Olsson beskriver sin utveckling på Svenska Skidförbundets hemsida att hans nuvarande position som fartåkare närmast varit en suddig dröm som nu tycks ha blivit verklighet. Onekligen är Sverige på gång! En lösning skulle kunna vara fler störtloppstävlingar i nationella backar, tex Gällivare, Björnrike mfl. samt ett nära samarbete med Norge samt dessutom en fartsatsning med ett litet juniorlag som de rutinerade får möjlighet att väva in i ”hetluften” succesivt.

Ta chansen nu!

Att växa med uppgiften!

Bild: Bilden är hämtad från 2010 års Piteparallell och visar avgörande finalrace i pojkar B mellan Max Larsson till vänster i bild och Tobias Wahlroos till höger.

Säsongen går mot sitt slut och vi summerar vår utveckling under den gångna säsongen!

D-åkaren inser att slalom nog är det roligaste som finns medan C-åkaren precis konstaterat att det gör ont att "ta" käpparna. Pappan till C-åkaren har inte helt oväntat insett att sonen har talang, köpt ett par nya stavar och för första gången klättrat en bit upp i backen och "manat på". B-åkaren summerar både bra och mindre bra tävlingar men är glad att ha fått åka landsdelsfinal utan egentliga begränsningar i tävlingssystemet. B2:an tycker dock inte att det gått lika bra i år. Hon tycker det känns att kroppen inte riktigt hinner med i svängarna. A1:an jublar i bästa fall för en plats i USM och ser det som "träning" och främst en kul upplevelse. Åken försvinner snabbt i glömskan men mest påtagligt är nog känslan att det är svårt att komma ner i den tajta slalombanan. Kraften har blivit så stor och det är inte lika lätt att åka på rena skär längre. Fastän hon vet hur hon skall göra så funkar det inte. Styrkan saknas och kroppen är 10-15 cm längre vilket gör att hjärna och nerver/muskler inte "kopplar" som de ska. Irritationen stegras och det är ibland inte lika kul längre. A2:an summerar sitt USM och konstaterar att de i toppen minsann åker fort. Inte allt för ovanligt konstateras det, med viss "ånger", att timmarna i fysaktivitet blev för få under sommaren som gick. A2:an ställer sig då frågan, "varför tränade jag inte mer?". USM blir i princip det sista "ungdomsracet" och vemodet rinner över en smula. Känslan hos A2:an är att nästa år börjar "allvaret". Ur ungdomen skall de in i det tuffare juniorlivet. En del funderar på skidgymnasium men långt ifrån alla tänker så långt.

Att vara 15 år innebär att vara ung och oerfaren och ofta i stort behov av vuxna förebilder och vuxet stöd. Man kan nog med ganska stor övertygelse påstå att det är just i denna tid som det är mest viktigt att berätta var ungdomen är i sin utveckling. Utslagningen i ungdomsidrotten är stor i dessa åldrar. Att lägga slalomskidorna på hyllan i denna ålder tycker jag är ett riktigt "nedköp". Min erfarenhet säger att det är nu det roliga börjar! Det är först i juniorålder som kroppen växt klart och den rätta potentialen kommer fram! Det är som junior den största utvecklingen av fysisk träning märks i slalombacken! Det är också nu de sociala kontakterna blir livslånga och det är som junior man på egna ben får utveckla sporten till sin alldeles egna. Det är nu existensiella behov blir tillgodosedda!

Som ungdom är man endast "en juvel i sin linda", kort och gott. Det är lite av "karriären - del 2" som startar i och med inträdet i junioråldern. Den karriären kan pågå i minst 10 år till och bära till skyarna, tänk på det!

Glad påsk och hopp om rolig vårskidåkning - å glöm inte att komma igång med fysträningen!