Var i processen är du?

Denna vecka har jag ägnat en hel del tid åt att fundera och diskutera den alpina sportens förutsättningar och utveckling. Min bakgrund som utförsåkare sträcker sig egentligen ända tillbaka till 1970-1971 och som så många andra i min generation kom Ingemar Stenmark att betyda nästan allt för mig. Som 12-13 åring försökte man jaga ikapp honom i målfållan vid laxfjällets fot i Tärnaby i samband med Electro Helius Cup, en tävling för delar av världseliten. För jag minns särskilt Christian Neureuther och Rosi Mittermaier, som redan vid denna tidpunkt, ryktades vara ett par. Idag har de gemensamt sonen Felix Neureuther, som av en händelse tillhör just, världseliten. Att växa upp i Ingemars, och de övriga stjärnornas era, var antagligen väldigt speciellt för många.

Min karriär som alpin tävlingsåkare började egentligen först vid 17-års ålder. All tid före detta var bara "förberedelser". Jag hann börja, jag hann sluta och jag hann framförallt med en massa annat, tills en vacker vinterkväll då min bror bad mig följa med till Vallsberget. Året var 1981 och efter den kvällen blev det mest skidåkning i mitt liv, visserligen långt ifrån den nivå på antal skiddagar som dagens 17-åringar på skidgymnasium runt om i landet får. Jag skall inte säga att jag nådde långt i min alpina karriär men jag hann samla ihop bl a ett brons vid Super-G SM i Gällivare 1989, fyra hundradelar före Patrik Järbyn. Min karriär slutade på topp, trodde jag i vart fall, som 6:e man i SM i Branäs 1993. Vår son Viktor var född och en yrkeskarrär tog vid. 10-12 års elitsatsning var över! Orken och glöden var till viss del slut! Jag var 29 år.

Det jag vet idag är att jag definitivt hade mycket mer kapacitet kvar. Jag vet också att jag var i min bästa form först som 36-åring i Klövsjös Supersvängen, år 2000, på rent skär och med full attack. Den känslan är jag glad att jag fick uppleva, känslan att behärska det onaturliga, känslan att veta att jag hade kunnat räcka till - om jag börjat lite tidigare och/eller alternativt hållit på några år till och givetvis förutsatt att det fanns goda chanser i alpinsverige och internationellt.

I år lämnar ett flertal unga "stjärnor" landet för att prova lyckan i Amerika. I många år har de slitit och kämpat för en plats bland de allra bästa men pengarna tog slut inför 2009, lite krasst noterat. Sett ur Svenska Skidförbundets vinkel, är inte det slöseri med resurser, så säg! Jag hoppas att ungdomarna finner kraft och kanske nya vägar till toppen, för de har minst 10 år kvar till sin maximala potential. Vi har tex, inför denna säsong, sett 26-årige Jon Olssons återtåg till svensk elit, efter 8-9 års (!) uppehåll från racing. Vi har också sett duktiga åkare komma tillbaka efter tuffa skador och faktiskt direkt presterat bättre än de gjorde innan skadan och vi har å andra sidan också sett toppåkare "ramla" ner i formsvackor som de fått svårt att ta sig upp ur trots att de åkt skidor i stort sett oavbrutet. Kanske det enskilt värsta som kan hända en alpinist...

Vad vill jag egentligen säga?

Jo, jag är fullständigt övertygad om att det finns tillräckligt med tid för de allra flesta att utvecklas till en toppåkare. Det finns visserligen inga generella lösningar för att lyckas med det allra viktigaste är att ha ett hjärta och en skalle och en bra fysträning. Varför vara i topp som 15-åring? Varför "nöta" i unga år med både tidiga morgnar och långa resor? Varför överhuvudtaget snöträna mer än två kvällar i veckan med en 13-åring, om inte synnerligt stora skäl föreligger? Jag skall inte raljera allt för mycket men nog måste vi ta oss en funderare ibland eftersom antalet utövare i vår sport minskar år efter år. Vad vill vi uppnå? Varför fokoserar vi på den 20%-iga skaran och inte på övriga 80%? Det är hur enkelt som helst att göra en ungdomsstjärna men det är sannolikt lika lätt att bränna ut en tonåring i sina första trevande vuxensteg.

Varför inte skapa alternativ till dagens FIS-hets, för +16 år, som behöver självförtroende och bra skidåkningsupplevelser. Varför inte se över möjligheterna att tex återskapa Nationella Cupen? Varför inte hitta fler lokala lösningar?

Det jag egentligen vill säga med denna artikel är att vi gemensamt måste förmedla var i processen barn- och ungdomar befinner sig. Det är inte slut på "karriären" bara för att man misslyckas som A2a i Klövsjösvängen! Det är inte slut för att man inte blir uttagen i Team Future och man är heller inte slut bara för att man inte väljer att studera vid ett skidgymnasium. Se det från den positiva sidan, träna hjärta och skalle och ha kul med skidåkningen. Skaffa dig ett bra material och en bra tränare och lyssna noggrant, var nyfiken och åk ytterskidan in i sväng. Fokusera här och nu och på dig själv och bry dig inte alltid om vad andra säger.

Vi ses i backen!