How You Run The Business!

Under mitten av 1990-talet arbetade jag som Redovisningskonsult inom den framgångsrika ICA koncernen. För att göra en lång historia kort kan man säga att ICA lyckats med vad de företagit sig. Företaget har bibehållit och även befäst rollen som den största matvarukedjan i Sverige. Om de är bäst kan bara du och jag avgöra. Ingen ”tidtagning” har funnits och inte heller har det varit något riktigt ”race” som kunnat bevisa detta men det är troligt att storleken på företaget är en indikation på att ICA är bäst på det de säger att de vill göra på marknaden. Under min tid på företaget jobbade ett gäng amerikanska forskare från ett universitet tillsammans med ICA för att ta reda på vad som gör butikskedjan framgångsrik. Vilka faktorer avgör? Forskarna kom fram till en ”sexhörning” som inkluderade alla tänkbara faktorer som t.ex. servicegrad, geografisk placering, storlek på butik osv. Det som var uppenbart med studien och resultatet, var att det inte tydligt gick att säga vad det var – annat än att det beror på ”How You Run The Business”!

Här tar detta arbetsrelaterade inslag slut och den alpina ”hjärnan” vill in och jämföra, fundera, analysera. På vilket sätt skapar vi inom den alpina cirkusen den bästa åkaren, eller i plural, de bästa alpina åkarna. Alpint är ju som vi alla vet en sport det handlar om att vara bäst när det gäller! Att lyckas i den alpina sporten får i denna analys betydelsen – att nå en seniorlandslagsplats i Sverige. Vad krävs? Vad är det som gör hon eller han så duktig? Ja, dessa frågor är förstås intressanta men svaret är inte lika enkelt att frambringa.

Talangfull eller hårt arbetande?
Låt oss börja med att säga att ingen är född till att vara bäst i slalombacken! Däremot finns det starka skäl att tro att vissa begåvningar är fördelaktiga. Ta kroppstypen för ett exempel, d.v.s. de fysiologiska förutsättningarna. Den begåvningen är dock ingen garanti för framgång eller som psykologen Dr Jim Taylor från Amerika uttrycker det – ”världen är full av begåvade misslyckanden”. 80 % av föräldrarna tror enligt Taylor att just deras barn är över genomsnittet vilket statistiskt sett förstås är helt omöjligt. Stor risk finns också att barnen faller för fel ”saker”. På frågan om ett barn hellre vill vara talangfull eller en ”hårt arbetande” så väljer barnen antagligen att vara talangfull, för då är ju allt så enkelt, inte sant? Problemet kan, som följdeffekt, få att talangen blir tung att bära, då omgivningen ofta gärna vill förstärka denna.

Genetiska gåvor
Som åkare är du född med de begåvningar du har så det som återstår, som du kan påverka, är hur hårt du arbetar. Det är hur lätt som helst att utveckla en begåvad talangfull åkare i tidig ålder, enligt min mening. Problemet som skapas är ofta det, att barnet själv har svårt att se sambandet mellan sin insats och resultatet. Det är lätt att barnet tror att det är enkelt att lyckas utan ansträngning även i framtiden. - det gick bra för mig utan att jag behövde anstränga mig. Talangfulla barn växer och blir större och i sinom tid ställs de mot andra begåvade ungdomar/juniorer, t e x i samband med olika team. De är då inte längre ”speciellt” begåvade eftersom alla i teamet besitter liknande talanger. Vem det går bäst för beror onekligen på ”How You Run The Business”! Det handlar i slutändan om följande. Har den begåvade åkaren möjlighet att utveckla och maximera sina genetiska gåvor? För de talanger som inte arbetar hårt på att utveckla det som nämns i senaste meningen kommer misslyckanden att bli traumatiska och svåra. Den ekvationen är ju tämligen enkel, har man aldrig misslyckats förr och möter hård konkurrens från andra, hårt arbetande talanger, så blir resultatet av detta att de sannolikt börjar underprestera och i värsta fall väljer att avsluta sin karriär, alldeles för tidigt.

Tala inte om det!
Vad lär vi oss av detta? Dr Jim Taylor har ett budskap som innebär att begåvning måste omdefinieras. Värdet av att vara begåvad och talangfull kan vara skadlig då det kan ses som ett frikort till framgång. Föräldrar förstärker ofta sitt eget barns talang men det är inte nödvändigt att tala om för barnet att de är begåvade eller talangfulla, för det sätter onödig press på dem. Berätta hellre för barnet att de är lyckligt lottade att de fått en talang – som skall ses som en utgångspunkt! Om de överhuvudtaget skall utveckla denna talang så är det upp till dem! Istället för att betona ditt eller andras barns begåvning så är det bättre att betona det som dessa talanger kan påverka. Begåvade unga åkare kommer att uppnå verklig framgång om de har passion för alpint och utvecklar sina färdigheter så att de maximerar sina genetiska kunskaper! Glöm dock inte att de barn som inte är födda med den särskilda tidiga talangen mycket väl kan blomma ut senare och bli väldigt framgångsrika. I slutändan är det hur hårt de arbetar som betyder nåt!

Potential
Att påstå öppet att någon har potential är att egentligen förstärka att de inte gjort något alls ännu. Om barn blir märkta med att de har ”potential” så kanske de belastas med en förväntan som de inte kan bära. Ingen är enligt Dr Jim Taylor särskilt bra på att förutspå vem som kommer att bli framgångsrik. Han rekommenderar oss att radera ordet ”Potential” och istället ersätta det med ”Möjlighet att fullt ut förverkliga sin förmåga”. Ingen vet ju hur stor förmåga ett barn har och målet är ju att hjälpa dem att till fullo förstå detta.

Det handlar slutligen om hårt arbete, d.v.s. How You Run The Business! Fokusera på det hårda arbetet och lär ungdomarna grundläggande livskunskap, uthållighet, tålamod, disciplin, tidsplanering och konsten att övervinna hinder, motgångar, frustration och misslyckanden. Detta ger dem möjlighet att fullt ut utveckla sin förmåga.

Keep up the good work!

Rossignol Race Master 185 cm 25 m svängradie – en perfekt pistskida för den kräsne!

Detta blogginlägg avser test av produkt. Jag har gjort testet och utvärderar utifrån mina erfarenheter och kunskaper på materialområdet.

Under dagarna som kantade Masters VM i Andorra fick jag möjlighet att testa Rossignols nya skapelse, en dualrace-skida för de nya event som dykt upp på alpinhimlen. Ni minns kanske parallellslalom i Munchen och nu senast lagparallellen på VM i GAP. Företeelsen är långt ifrån ny, parallellslalom har åkts redan innan Ingemar Stenmarks storhetstid. Ni minns kanske den välkända finalen mellan Ingemar och Gustavo Thöni där Thöni drog det sista strået. Eventet arenasporter är på framfart och åkarna har försiktigt gett sitt omdöme. En del älskar det eftersom det lättar upp stämningen och skapar tydlig glädje i startfältet samtidigt som publiken kommer nära inpå sporten alpint. Det finns onekligen ekonomiska intressen i dessa event som inte skall underskattas. Sporten alpint behöver mer pengar för att utvecklas i rätt riktning. De som tycker att eventen är mindre kul menar att det inte känns på riktigt utan mest liknar show. Det senare ä r det absolut och det finns starka skäl att tro att arenasporterna kommer att inkludera alpint i framtiden, allt för att sporten inte skall halka efter i utvecklingen.

Well, när vi tittar lite närmare på vilka förutsättningar som krävs för en bra prestation i parallellslalom eller s.k. Dual-race ”landar” vi nästan direkt i materialfrågan. Avståndet mellan käpparna varierar men ligger oftast mellan 14-18 meter. Traverseringen i banorna är betydligt mindre än vid vanliga slalom-och storslalomtävlingar. Problemet som uppstår för åkaren med en slalomskida är att den svänger för mycket och vill gå orent mellan svängpunkterna. Skaderisken, framförallt p.g.a. risken för karvingkast, är stor med slalomskidorna då stressmomentet blir mer tydligt. Storslalomskidorna, med mellan 27 och 29 meters svängradie, är å andra sidan skapta för avstånd ner mot 20 meter mellan svängpunkterna men inte för kortare avstånd än så. Den svänger helt enkelt för lite och blir på så sätt ett sämre val. För att undvika skaderisker och ge åkarna möjlighet att utveckla tekniken har skidleverantörerna nu börjat titta på alternativa val av skidor.

Jag och Marcus Boman, sannolikt Sveriges mest framsynta inom surfing tillika, från födsel begåvad och dessutom fast beslutsam att utveckla sina genetiska gåvor som alpinåkare, fick chans att testa Rossignols nya Master Race-skida samt prata med Rossignols produktutvecklare, en f.d. världscupåkare från Frankrike. Han berättar att skidan kom till som en enstaka test för det specifika ändamålet, nämnt ovan. Den mäter 185 cm och har 25 meters svängradie och var ämnad för Dual-race. Den är en svängvänlig och samtidigt stabil skida. Skidan, som har en ”fräck” bred spets, är snabb in i sväng då den har egenskapen av en ”Rocker”, det senaste på alpinhimlen. Med metoden ”Rocker” har racefabrikanten tagit ytterligare ett kliv i utvecklingen av den nya generationens carvingskidor med tydlig uppåtbockning fram och bak. Läs mer på www.rossignol.com Effekten blir onekligen att skidan känns kvick in i svängen utan att ”carva” sönder svängen och den sägs vara bra i såväl mjukt som hårt underlag. Efter de första testerna av produkten uppfattade utvecklarna att modellen hade stor potential så teamet runt Rossignol valde att ”go public” och serietillverka.

Slutsats
Min slutsats är att skidan är ett utmärkt val för t.e.x. en Mastersåkare som är har lite svårt att gå med rena skär med allt för tuffa raceskidor + 188 cm. Skidan skulle garanterat utveckla kunskapen hos många genom sitt trygga stöd tidigt i sväng. Som Mastersåkare + 55 år samt damer är det mer vanligt med tajtare stakning i storslalom än för de yngre kategorierna. Det talar också för att skidan är ett bra val. Skidan är ett utmärkt val för dig som tävlingsåkt tidigare och gillar att carva lite längre svängar utan att skidan skall kännas jobbig. Skidan torde även passa kategorin A2 i ungdomsledet men fler tester behövs för att befästa det påståendet. Rossignols 182 cm med 23 m svängradie finns redan som ett bra exempel på damskida men som sagt, denna 185:a kan vara intressant. Som junior finns krav på 27 meter på herrsidan. Det torde endast vara möjligt att gå vidare på denna modell för damerna, i och med inträdet till FIS.

GULD!!

Guld idag i storslalom i Världscupen för Masters i Andorra 2011

Idag blev det guld i storslalom i den avslutande världscup-tävlingen! Backen var ny och underlaget hade frusit till under natten. Vi fick till en fin förberedelse och banan var mycket bra! Ett fåtal genomslag men inget att bry sig om. Jag fullständigt krossade motståndet! Världsmästaren Otto Unterkofler åkte in som tvåa, distanserad med 1,17 SEK (!). Jag har sagt det förr, formen är god och idag satt jag åket som jag ville!

Nu är veckan slut och jag fick kröna den med ytterligare en seger, vilket gläder mig enormt mycket. När åkningen sitter perfekt så är det ingen som hänger med! Gänget på bilden nedan hänger jag mycket gärna med fler gånger! Lycka till på Veteran-SM och på Norska! Jag skall själv foka på Region 1s framgångar på USM i Funäsdalen! Det blir också en spännande utmaning!

En del av gänget!

Som avslutning på blogginlägget presenterar jag VM:s starkaste prestation! Ernst Berger 92 år vinner guld i klassen 90-95 år (!). Det är en stor hjälte för alla Masters runt om i världen, oavsett sport. Ernst åkte samtliga grenar, bl a Super-Gn som mätte ca 500meters fallhöjd.

Medaljjakten är över!

Silver i super-G, 0,08 SEK efter segrande Otto Unterkoffler

Mina målsättningar inför årets Masters World Criterium i Andorra var höga, det vill jag tydligt understryka. De senaste åren har mina kunskaper som alpinist utvecklats till nivåer jag inte trodde var möjligt för tio år sedan. Jag är en person som vill vinna och jag har under de två senaste åren haft möjligheterna att vinna i alla Masterstävlingar världen över, det är bara resan, flertalet tusenlappar och ett yrkesverksamt liv vid Vattenfall AB som hindrat mig ;-). Tur är väl det eftersom det handlar om en hobby jag tycker mycket om men som är begränsad till en del av min fritid. När jag väl får chansen på ett VM, vill man att det skall klaffa till 100 %. Det är förstås för mycket begärt i en marginalernas sport.

Jag summerar ett guld, ett brons och idag, ett silver. Det är förstås kanonkul med medalj i varje gren! Det är dock med viss besvikelse jag konstaterar att de två önskade gulden i Storslalom och Super-G blev till brons och silver. En medalj är dock värt mycket men låt mig ändå beskriva en del av händelseförloppet på plats här i Andorra, ett vackert beläget land inbäddat i den pyreneiska bergskedjan.

Guld, Brons och Silver

Om slalomracet var en struggle från start till mål i den snöiga och dimmiga pisten så stod storslalomdagen för en solig och "väl synlig" upplevelse, men där slutar olikheterna. I övrigt var banan lika svåråkt som slalombanan då den mjuka snön gjorde banan gropig och slagig. Mitt utgångsläge var klart, vi gjorde en bra besiktning och satte allt på ett kort. Storslalom i Masters VM avgörs på ett åk. Som vanligt gick jag ut hårt och hade det stundvis tufft i groparna eftersom jag försökte "kapa linje" så långt det var möjligt. Inledningen var kanon, flacken detsamma och när jag väl kom in i branten driftade jag smidigt in i första högersvängen och tog nästa sväng kanonbra. Jag stod dock ut skidan lite för kort och hamnade fel in mot nästa gropiga högersväng. Något gjorde att jag kom in med balansen fel och jag gick hårt in i gropen och tappade linjen kraftigt. Jag hann tänka att nu åker jag ur men något tydligare sa mig - ge dig inte, du skall ner! Med en smått heroisk insats var jag tillbaka i banan och satte allt på ett kort, kapade linje hela vägen och gick i mål 0,6 SEK efter slutlige vinnaren, Österrikaren Otto Unterkoffler. Amerikanen Timothy Hill tog silvret, 0,4 SEK före mig på bronsplatsen.

Min slutsats är att det svider men det står helt klart att jag har den form som krävs för att ta guld i Storslalom nu! Det känns riktigt bra och fadäser som detta måste jag ta, fastän det tar emot.

Snön vräkte ner under dagarna innan vi anlände, sannolikt ca 50 cm, kanske mer i höglandet. Organisationen kring banhasning har inte varit den bästa men det kanske snarare beror på att vi är bortskämda hemifrån.

Inför dagens Super-G tävling var inställningen klar! Guldet glimmade på håll men den duktige Otto Unterkoffler från Österrike var tvungen att besegras. Inte minst skulle berget också besegras och det var med blandade känslor vi förberedde besiktning av banan. Backen var lång, ca 1,8 km med en fallhöjd på 550 meter. Ett ganska tufft race väntade och underlaget var för mjukt för att kännas riktigt bra. Solen kom och gick under förmiddagen och i stunder då den var bakom moln var flatljuset ett faktum som gjorde åkarna osäkra på linjeval och terräng. Damerna och de äldre gick ut först, från en lite lägre fallhöjd, ca 500 meter (!). Jag fick uppdrag att ta ut linjevalet och vi diskuterade oss fram till bra lösningar. När väl racet kom igång var solen på plats men fjärilarna i magen på vissa åkare gjorde att många stod över. Efter 15 åkare i herrar 50-55 blev det avbrott i åkningen. Den duktige Paul Fuchs, Österrikaren alla har mycket stor respekt för, hade kraschat i nedersta hanget och ådragit sig ett öppet benbrott och togs ner med pulka. Ett "shok" med snö hade lossnat när han satte tryck i svängen och han fastnade i käppen och föll kraftigt. Vi som stod på start fick mer darr men när min tid stundade fanns bara ett vägval, full satsning under kontrollerade former! Jag hade precis sett Otto åka iväg och han åkte bedårande i övre hanget. Tankarna kom, kan jag matcha detta? Jag ville ha guldet och tänkte genast att jag måste satsa, annars skulle det gå förlorat och jag skulle vara fylld av ånger nere i målfållan.

Starten blev bra, i fjärde sväng kom jag ur linjen i ingången och efter första övergången in i nytt backparti inser jag att det är lätt! Det är bara att stå på och jag lyckas ganska bra neröver hanget. Väl inne i sista branten förstärks den goa känslan men underlaget är mjukt. Jag får inte det stöd jag vill ha i svängarna och jag passerar mållinjen på 1 minut 3 sekunder och 33 hundradelar. Speakern "lyfter" mitt åk och jag får tumme upp av ett flertal Österrikare men tiden räckte inte till! Otto låg etta endast 0,08 SEK före mig och där, i detta moment, gick den tänkta guldglädjen upp i rök! Guldet förlorade jag i fjärde svängen uppe på bergets topp. Det ä r en sport med små marginaler.

Glädjen över dagen har dock infunnit sig när jag skriver dessa rader. Jag summerar placering 1,2,3 och tar medalj i alla grenar i årets World Masters Criterium. Jag är VM:s totaltvåa bland alla kategorier i två grenar. I storslalom är jag totalfemma trots den grova missen. Jag punktar ner mig rejält i alla grenar vilket jag har nytta av i kommande race, nästa år. Vi har haft en kanonvecka i övrigt! Trevliga människor har kantat världsmästerskapen och vi har skrattat otroligt mycket! Det är med stor glädje jag packar mina väskor om några dagar men först skall vi göra ett race till!

En del av gänget! Stefan, Marcus, Pär, Rickard och Johan

Imorgon laddar vi för storslalom igen, i en ny backe. Tävlingen är en deltävling i Masters Världscupen som går i flertalet tävlingar i Mellaneuropa under vintern. Jag kommer att göra allt i min makt att ge Österrikare, amerikaner, tyskar och övriga en bra match. Formen är som sagt var super!

Ett Andorra i snö!

One down, two to go!

Årets Masters VM går av stapeln i Andorra uppe i Pyreneerna. Området heter Arcalis. Jag landade i Barcelona igår vid 18:45 och döm av min förvåning, bagaget kvar på Arlanda. Alla skidor kom med specialbagaet och pjäxorna, av ren rutin, i handbagaget! Bingo! Men med avsaknad av allt annat i klädväg, linser m.m. tedde sig tillvaron inte rolig.

Well, med ihoplånade kläder, hjälm och underställ inklusive strumpor samt benskydd, ryggskydd och handskar "dammade" jag av slalomskidorna i en av Andorras fina backar. Det var ett tag sedan jag åkte slalom i bana men dagens prestation kom på kant av andra orsaker. Den ymniga snöfallet på högre höjder gjorde att starten sköts upp. När vi väl kom igång konfronterades vi av ett ganska lätt slalomhang men med svåra förhållanden som mjukt underlag, gropar och en riktigt dålig banpatrull. Vädret rår man inte över, så sant, men man kan göra det bästa av situationen. I dag gjordes inte detta men med mycke slit och vilja stod jag slutligen som segrare, med en marginal av 0,24 SEK. Det räcker! Ingen skönåkning och mestadels stumma ben. Sikten var kass och i mina lånade Briko-glasögon hade jag svårt att se konturerna vilket jag säkert inte var ensam om.

Men som sagt, VM-guld! Det var senast år 2006 i franska Alpe ´d huez det hände, men då med en vassare prestation. Det året blev det två guld, ett i slalom och ett i Super-G. Det var bara ett år efter min krasch i Sun Valley som kostade mig blod, svett och tårar. Det året var det en enorm känsla, i år kommer det mer väntat. Jag känner av en hög kapacitet och den kommer fram inte minst idag i dessa förhållanden. Som belöning, förutom äran, bjöd vår Team Captain oss på lunch och skumpa, ja det stämmer! Skumpa mitt på blanka dagen! Mycket trevligt! Goa gubbar det där!

Marcus Boman, Johan Arvidsson och Rickard Waije

One down, two to go!

Fartigt läger i ett soligt Nalovardo

Moa Gabrielsson flyger fram i Nalovardo

Årets fartläger för A- och juniorer är ett regionalt läger som arbetats fram i samarbete mellan distrikt Norrbotten och distrikt Västerbotten, av ett antal kloka personer med goda ambitioner för dessa alpina talanger. Lägret ingår i den skolning av alpina åkare i regionen och detta läger har fokus på fartgrenarna Super-G och Störtlopp. Regionen har sedan tidigare avklarat ett svängläger i Kåbdalis under veckoslutet 48. Målet med lägerverksamheten är förstås att bredda kunskapen men även att få ungdomarna att utvecklas tillsammans som grupp.

Att Region 1 har en bra verksamhet för ungdomarna råder inget tvivel om. Antalet A-åkare i regionen uppgår till ca 50 st. De insatser som de båda distriken beslutar om är något som man önskar alla åkare skall vilja dra nytta av, i annat fall är verksamheten i fara. När det gäller fartåkning har vi ledare och tränare i regionen ett stort ansvar. Det krävs mer kunskap i fartåkning och vi sitter delvis inne med resurserna. Kunskapen hos tränarna finns men antalet åkare som nyttjar aktiviteterna behöver vara fler. I annat fall blir ekonomin den begränsande faktorn. Jag skall i ärlighetens namn säga att jag hade förväntat mig fler deltagare till årets läger. Enda fördelen med färre deltagare är att "exklusiviteten" för varje åkare ökar.

Lägret i Nalovardo genomförs med undertecknad som huvudansvarig med stöd av UHSKs Micke Ögren och Nalovardos Pelle Rådström. Antalet åkare uppgår till 27 stycken, inklusive juniorer vilket sannolikt och tyvärr är den sämsta uppslutningen på många år. Upplägget på lägret är att metodiskt ge åkarna högsta möjliga fokus på egen personlig utveckling i såväl sväng, glid som hopp. Första dagen innebar svänggrunder och glidträning. Idag har åkarna övat hopp hela dagen, i två uppbyggda hopp. Allt har gått mycket bra och när dagen summeras konstateras stora framsteg. - Det är inte "samma" åkare nu som i förmiddags, menar "hoppcoachen" Mats Holmgren, Luleå Alpina och f.d. världscupåkare i svenska landslaget. Mats är inlejd för att lära och stötta åkarna i det som kanske är det svåraste att genomföra i störtlopp, hopptekniken. Med farten kommer lätt osäkerheten och rädslan fram, vilket begränsar hjärnans logiska funktion vilket i sin tur kan bidra till okontrollerade hopp. Innan dagen var slut hade vi kontrollerade flygturer på upp mot 20-25 meter i ca 80 km i timmen och inget fall. Imorgon kör vi störtloppsbana med två olika hopp och mycket fina glidpartier. Ungdomarna har åkt ca 40 träningsåk redan och vi räknar med ca 20 åk till imorgon. Innan helgen är helt slut har de hunnit hoppa mellan 60-80 hopp vardera.

Nalovardos backe är perfekt i detta skolningsarbete. Vi är ensam i backen, backen är bred, vi har möjlighet att bygga hopp, backen är förhållandevis lätt även för den som inte testat på fart förr och den har sina utmanande hopp för den vane.

Kolla gärna in några filmer från dagens aktiviteter.

Daniel Sjöström, Luleå Alpina



Hildur Karlsson, Bygdsiljums SK



Moa Gabrielsson, Piteå Alpina



Erika Palovaara, Storklintens Alpina

Radieberäkning

Ett annorlunda blogginslag för omväxlingens skull. En god vän till mig har tagit fram en formel som beskriver hur radien på skidan räknas fram. Det kan tyckas vara en värdelös information men likväl dyker frågan upp då och då, från tid till annan.

Min erfarenhet av vikten av en passande svängradie på skidorna är ganska stor. Genom karriären har jag haft ett antal skidmärken och ett antal olika svängradier. I min ungdom hade jag kontrakt med Kästle som var ett vanligt skidmärke inte minst i Piteå Alpina. Familjen Öquist och Lundqvist satte ribban för vad ett "bra material" var och Bengts Sport på Prästgårdsgatan levererade Kästleskidorna via en kille som jag tror hette Ingvar på Kästles raceavdelning. Well, vilken svängradie dessa hade är glömt men radiens betydelse dök upp först i samband med att Elan presenterade en modell kallad 049:or. Detta måste ha varit den första "söta smaken" av karving. 049:orna blev snabbt omtyckta av Elanåkarna och därefter kom det skidmärke efter skidmärke med nya spännande egenskaper. Minns särskilt en prototyp som Tomas Fogdö hade med sig i all hemlighet vid SM i Vemdalen kring 1990-1991. Midjan på skidan var så smal att skidan inte räckte till för att täcka bredden på pjäxorna. Den varianten kom aldrig ut på marknaden.

Jag minns också tydligt den överraskning som "storslalomåkaren" Johan Brolenius stod för i ett SM i Storklinten. Han vann slalomtävlingen ganska otippat på ett par slalomskidor som "bara" mätte ca 168 cm. Detta var en revolution! Radien och längden på slalomskidorna var för evigt ändrad - över en natt! I vart fall kändes det så men fabrikanterna hade legat i i flertal år och jobbat med den optimala skidan. Antagligen tog det tid pga skepsis men även pga rådande produktionsbegränsningar.

Det intressanta är också att karvingskidan börjar "räta ut" sig igen. Skidorna görs med allt större radie med mål att bl a minska skaderiskerna men framförallt för att få skidan att gå fortare, helt enkelt. Att "kurva upp" för mycket i varje sväng tar för mycket tid, det vet vi alla.

Här kommer formeln i vart fall! Håll till godo. Formeln är hämtad ur formeln för cirkelsektor och det är ingen annan än Luleå Alpinas Sven-Rune Olofsson som står för de matematiska beräkningarna. Han är lite orolig att detta är på gränsen till vad man kan intressera sig för men eftersom bloggen riktar sig till likasinnade så tycker jag inte faran är såå stor ;-).

Gör så här: Ställ skidan på högkant på ett plant underlag och mät avståndet mellan anliggningspunkterna mot underlaget i cm, L i formeln nedan. Mät sedan midjan med skidan fortfarande på högkant, dvs avståndet i cm mellan underlaget och stålkanten där måttet är som störst, h i formeln nedan.

Radie = (L*L)/(800*h)

Exempel: För en GS skida kan det då bli så här: L = 186 cm (för en 191 skida, anliggningspunkterna blir ju lite kortare än skidlängden), h = 16 mm = 1,6 cm

I formeln blir det då: Radie = (186*186)/(800*1,6) = 27.02 meter

Framgångar för Norrbotten!

Nystartade Alpina Hemmacupen gästade, tillsammans med USM-kval i Region 1, Kåbdalis och Lassebacken. En ny homologiserad sträcka ända ner på isen bjöd på spännande dueller i samtliga klasser. Backen mäter ca 800 meter och 205 meter i fallhöjd med åktider runt 50 sekunder. Förutsättningen för lyckade tävlingar låg i luften och underlaget visade sig vara mycket gynnsamt för de ca 100 åkare som kom till start.

En inramad start

Hemmacupens inramning av arrangemanget blev snyggt och proffsigt och mycket lyckat, både ur deltagar- publik- och sponsorsynvinkel, enligt min mening. Sponsorerna fick bästa plats i backen och startfältet var riktigt intressant. Anton Lahdenperä och Daniel Steding, båda landslagsåkare, samt hemmaåkaren Rebecka Gunnarstedt lyfte arrangemanget och bidrog på så sätt att sprida glädje till tävlingen. USM-åkarna bjöd utöver detta på mycket bra skidåkning och "nosade" tätt inpå juniorerna. Det var en härlig syn att se bredden i alpin skidåkning i norrlänen. Det bådar gott inför framtiden och som jag berört tidigare på bloggen, kommer Kåbdalis att tjäna som en viktig "kugge" i denna utveckling.

Anton Lahdenperä i sista branten

Helgen som paserade var en triumph för Norrbotten! Inte för att GULD alltid är det som glimmar mest men det är värt att notera att samtliga segrar under helgen kom från Norrbotten. Givetvis är det en aningen sned jämförelse då representationen från länet var stor och att det i det närmaste handlade om "hemmabacke" för de flesta av Norrbottensåkarna. Nästa tävlingsplats blir Tärnaby och då vill säkert Västerbotten ha revanch! Jag hoppas dock att Norrbottens framgångar skall sporra till fortsatt målmedveten träning och utveckling för länets alpina ungdomar.

Lördag USM-kval tjejer, Moa Gabrielsson, Piteå Alpina
Lördag USM-kval killar, Isak Klein, Kiruna Bollklubb
Lördag ENL killar, Daniel Steding, Luleå AK
Lördag ENL tjejer, Rebecka Gunnarstedt, AK Kåbdalis

Söndag USM-kval tjejer, Nadja Gunnarstedt, AK Kåbdalis
Söndag USM-kval killar, Hannes Grym, Storklinten Alpina
Söndag ENL killar, Daniel Steding, Luleå AK
Söndag ENL tjejer, Rebecka Gunnarstedt, AK Kåbdalis

ENL-tävlingen gästades av såväl Norska landsmän som Finska. En tjej från Kanada och en hel del gymnasieelever från Gällivare och stora delar av Skidhemmet i Tärnaby fanns på plats. Påslaget på herrarnas FIS-tävlingen blev 47 på lördag och 58 på söndag. Anton Lahdenperä blev sjuk natten mot söndag och avanmälde sig. TD Jalle Forsmark var mycket nöjd över dagarna och tävlingsledaren Ove Pettersson har all anledning att så också vara. Tävlingen var ett bra genrep inför nästa års önskan om att arrangera två FIS-slalom i Kåbdalis innan Världscupen i Finska Levi.

Ett stort tack till Anton Lahdenperä för hans representation vid tävlingarna och ett stort tack även till Daniel Steding som valde bort vilohelgen för att bidra till även andras utveckling. Han åkte hem 2400 kronor rikare och med ett bra minne i bagaget. Enligt rykten skall han ha uttryckt att det var en av de roligaste FIS-tävlingar han åkt ;-). Anton Lahdenperä såg för en stund chansen att även vara med i den alpina Hemmacupens final i Piteå, i samband med klassiska Piteparallellen, vilket vid blotta tanken, kändes riktigt kul! Ett tufft världscup-program gör dock att vi får hoppas på Anton i TV-rutan istället. Tack för i helgen!

Två värdiga dubbelvinnare i den Alpina Hemmacupen och FIS/ENL-tävlingen, Daniel Steding och Rebecka Gunnarstedt

Kolla gärna in på Jocke Wiklunds Picasa-bibliotek för fler sköna bilder.

https://picasaweb.google.com/joawik/HemmacupenKabbe56Feb#

Vilken premiär!

Foto: Jocke Wiklund

Dagens storslalomrace i Kåbdalis innebar nypremiär för tävlingsverksamhet! Så sent som i slutet av 70-talet, kördes "Trolltrumman", i bla Kåbdalis, men därefter har verksamheten främst varit inriktad på träningsverksamhet. Men idag var det åter dags! Piteå Alpina och AK Kåbdalis arrangerar i samverkan USM-kval, ENL och Hemmacupen i ett enda paket! Tävlingen innebar tidig start kl 09:00 men med god organisation var det klart redan innan 14:00. Eftersom backen saknar lampor i den nedre delen ner mot Lasseliften var dagen planerad i detalj av arrangörerna. Ca 100 åkare deltog och den mest namnkände i dessa trakter, var väl antagligen Rebecka Gunnarstedt, som också tog hem segern i damklassen. Norrbottens ambassadör, ute i alpinvärlden, Anton Lahdenperä, kom - sågs - men slutade tvåa, efter Luleås unga stjärna Daniel Steding.

Anton ledde efter första åket, Daniel Steding låg tvåa och Stian Bruvoll, Norge låg på tredje plats. Dagen till ära gjorde jag själv premiär (!) i FIS-sammanhang. Jag slutade på min topp år 1993, när sonen Viktor föddes. Därefter har det främst handlat om ungdomarnas skidåkning varvat med veteranutförsåkning. Men idag var det åter dags för premiär i "riktiga sammanhang". Nog för att Masters är på riktigt men den genren får ursäkta, vi talar nu om FIS-premiär i konkurrens med bl a Anton, Daniel och en mängd duktiga skidgymnasieelever.

Vilken premiär det blev! Det ä r en underbar känsla att känna att det "sitter" i! Vet inte hur det går till, varför det funkar och när det skall avta - men det senare är förstås till stor del en tidsfråga. Jag rider på ett starkt självförtroende som bottnar i en välplanerad tävlingskarriär där fokus i första hand legat på att ha kul, fokusera på mig själv och mina egna förmågor och se till att i möjligaste mån slå ur ett litet underläge. Innan racet hade jag som vanligt en stark tro på min egna förmåga. Ett pass GS på Vallsberget i onsdags och ett pass i Kåbdalis förra lördagen, var den träning jag hade sedan V47 och Masterslägret. En topp tio-placering hägrade i det ca 40 man starka fältet, vilket hade varit ok. En topp 5 hade varit grymt bra. Allting bättre än det - en ren vinstlott och en något surrealistisk prestation... Efter första åket låg jag femma, efter ett stundvis ganska bra åk. En fadäs på kanten in i sista branten fick mig att, för en stund, tro att det hela var över. Med en innerskida med hela kroppen nere i raklångt läge, rutschande på sidan, lyckas jag med stöd av armen/handen komma åter på ytterskidan och fullföljde branten med bravur. 1 SEK passerad av Anton Lahdenperä och ca 0,3 sek till pallplats. En fantastisk öppning på premiären och slagläge inför andra!

Under lunchen fick det bli ny grön valla under "gammelskidorna" eftersom den blåa SWIXen gick för trögt. Jag måste erkänna att jag har svårt att lämna dem - skidorna. Kanterna är tunna, belaget något grovt efter stenslipning och skidorna har obefintliga spann. Höger skida skönjar dessutom en bockning 30 cm från spetsen men skidorna är det bästa jag haft det senaste decenniet. Jag har ett par som står och väntar på att få ta över men jag vill kräma ur det sista... Väl uppe på start är jag koncentrerad på att åka fort och "pang på" i den raka banan, satt av Magnus Brodin från Tärnaby Skidhem. Stärkt av nån Red Bull-liknande dryck flög jag fram mellan käpparna på mellanpartiet. Något sa mig att - här kan jag krypa ner i störtloppsställning men något mer tydligt sa - nej, gör inte det! Med kontroll från start till mål åker jag snabbare än Norrmannen Stian samt Marcus Skoog, som låg före mig efter första åket. Jag åker in som sammanlagd trea, endast 0,6 SEK efter Anton men 1,26 efter Danne Steding, som verkar ha fått på ett bra åk. Totalt distanserad med 2,09 SEK vilket gav drygt 67 i FIS-points! Mina första FIS-punkter! Från opunktad eller 999 till 67 på en dag! Det känns skönt men vad skall jag göra med dem?! Imorgon är en annan dag och målet är förstås att upprepa bravuren och förbättra snittet! Vi får se hur dagen blir men premiären i FIS i Kåbdalis glömmer jag inte på ett tag. Jag skänker en tanke på Andreas Schäufele som gjorde illa knät idag. Hoppas att det inte är allt för allvarligt. Krya på!

Moa Gabrielsson

USM-kvalet kröntes med en seger för dottern, Moa! Ett riktigt bra andra åk tar henne från förstaåkets tredjeplacering, till toppen i listan. Hildur Carlsson blir tvåa och tyvärr kör ledande Nadja Gunnarstedt ut i sista branten. Sofie Gidlund från Kiruna tar tredjeplatsen. Pitekillarna, och förstaåringarna, Max Larsson och Tobias Wahlroos, visar på nytt att de är med och matchar övriga i platserna till USM 2011. Kul! Johan Sundqvist från Piteå gör också premiär och har mycket storslalom i kroppen som håller på att "växa" ut och som kan bli något riktigt bra med tiden. Keep up the good work!

Piteås Johanna Mäntylä tar femteplatsen i damklassen ENL/Hemmacupen och förtjänar 69,19 FIS-points vilket också visar att ENL-formen passar förstaåringarna mycket bra! Det är en bästanotering hittills! Även för Piteås Alfred Pettersson handlar det om en bästanotering!

En riktigt bra dag, kort och gott!

Resultat ENL
Herrar
http://www.fis-ski.com/uk/604/610.html?sector=AL&raceid=65160

Damer
http://www.fis-ski.com/uk/604/610.html?sector=AL&raceid=65159

Kompletterar med en historisk skärmdump efter en lyckad helg, i många avseenden. Ett stort tack till arrangörerna för en mycket trevlig tillställning. Det är med den här typen av aktiviteter vi skapar fina förutsättningar för alpin utveckling i vår region.

http://www.fis-ski.com/uk/604/613.html?sector=AL&competitorid=18865&type=result