En sorglig tid

Det var ett tag sedan, en hel sommar sedan. En sommar som aldrig riktigt visade sig med sin varma igenkänliga stolthet. När sommaren är som bäst är den oslagbar men denna version visade sig knappt och drog så snart den kunde.

Den egna sommarträningen har varit koncentrerad till landsvägscykling med start en månad innan Siljan Runt. 16 mil runt Siljan gjorde mig till cyklist även i hjärtat. Riktigt kul, så kul att vi åker dit igen nästa år. Då hoppas vi att det INTE är + 3 grader och horisontellt regn. Nej, då hoppas vi verkligen på att sommaren fullkomligt blottar sig. Det blev ca 170 mil i sommar med betoning på b l e v. Colnagon står i sin skrinda och gymmet lockar allt mer.

Sorgerna då,

Moa, min älskade dotter, har valt att flytta upp till Tärnaby och skidgymnasium. Jag skall inte sticka under stol att det kändes, men som jag sagt så många gånger - så otroligt lätt när lyckan ler i hennes ansikte. Hon klarar det galant! Hon är stark, målmedveten, social och äventyrslysten. Hon fixar det, fastän jag tror att det är tufft. 21 dagar på sträck, det sägs räcka för att skapa en ny trend i livet. Till helgen kommer hon hem för första gången efter 19 dagar, i princip framme vid milstolpe nr 1. Be strong girl!

Den största sorgen denna månad är tveklöst händelserna i samband med nollning vid vissa av Sveriges alpina skolor. Vid Tärnaby Skidhem roade sig ett antal missberäknade med att skrämma livet ur några nytillresta ettor, som ont anande trodde att de var i himmelriket, där de åker skidor sida vid sida och utvecklas i social samvaro med varandra var dag. Usch vad de fick sina förväntningar omkullkastade och va ledsen jag märkte att jag blev. Jag tycker det är otroligt sorgligt och kan inte fatta att nollning över huvudtaget fått fotfästet. En sådan jävla galenskap, fokuserad till en enda dag i en människas liv men som kan släcka intresset hos den mest intresserade personen så till den milda grad att mardrömmar är det lindrigaste man får genomlida.

Bl a en flicka från Norrbotten tog så illa vid sig att hon valde att flytta hem från Tärnaby. När jag fick beskedet och bakgrunden hade ilskan inga gränser och tårarna kom som en ren reaktion. En flicka som jag utan tvekan skulle beskriva som den alpina sportens räddning på sikt, en tjej med glädjen väl synlig, ett brinnande intresse, en riktig kämpe efter sina skadeproblem och inte minst, en alpin åkare bland de 80 % som tar alpint till framtiden. En tjej som kunde varit alpin skidutbildnings räddning för den breda massan. En tjej som i klubbverksamhet, i distrikt Norrbotten och inte minst i regionverksamhet, genom bl a lägerverksamhet, resor, tävlingar m.m., utbildats till att älska alpint. Denna tjej fick nog av vad jag kallar en dåres villfarelse att härskartekniker skulle bygga broar mellan människor. Om det fanns någon rättvisa och om det är någon som skall sluta på skolan, är det nollarna med ansvar för det som hände och de ansvariga som lät det hända.

Alla på plats har förstås ett ansvar vid nollning. Ett ansvar att säga stopp, det räcker. Inte fortsätta skratta, fota, filma - utan säga stopp, det räcker! Det faktum att stämningen inte förmår personer, annars normalt funtade människor, att sätta ner klackarna, ger tillräckligt fog för att förbjuda nollning och fullständigt skicka tillbaka det till relikerna. Det är det som är själva problemet med verksamheten. Den slutar aldrig lyckligt. Förr eller senare går det alltid överstyr och människor far illa och sporten, i detta fall, likaså.

Ärren kan sitta djupt och länge i en ung människa och det är ett under att inte nollarens kompetens och insikt räcker så långt. Nä, skämmes ta mig faan!

Nu hoppas jag att de drabbade personerna glömmer och går vidare, trots allt. Det finns ingen mening att ägna tid åt att fundera mer över detta. Det är nollarna som mår sämst, paradoxalt nog. Till de ansvariga på skolan vill jag bara säga att det måste få ett slut och då handlar det inte bara om att säga stopp utan även börja jobba med sociala relationer på ett annat plan, både mellan åkare och mellan tränare/ledare och åkare. Det kan inte vara så att vi i distriktverksamhet skall bygga upp under 10-15 år och att någon annan tokfan skall rasera allt under några futtiga timmar på ett dygn. En handlingsplan för framtiden krävs och ungdomen måste vara i fokus, skyddad från galenskap.

Avlutningsvis är jag sorgsen över att idrotten skördat ett ännu större offer, sett till utgången. Piteå IFs stjärnspelare i fotboll, division 2-spelaren Victor Brännström är död. Han dog på fotbollsplanen söndagen den 2/9 pga plötslig hjärtstopp. Hans liv gick inte att rädda och närstående och hela staden är i sorg. Det får mig att tänka på hur skört livet är och att det är viktigt att lyssna på signaler och att ha professionellt folk omkring sig.

Ta hand om Er, det kommer bättre tider