Motståndet i Mammoth Mountain är bra! I år ställer ett flertal snabba killar upp till kamp och alla tillhör världseliten inom Masters, inte minst Rainer Herb, tjecken Rycek och amerikanen Timothy Hill. Antalet i klassen H45-49 är ca 35 stycken och utöver detta finns ett flertal snabbingar i klassen ovanför, dvs H50-54. Underifrån kommer också hoten från de "unga gardet".
Jag lottades att starta som åttonde man. Backen, "Andys Dubble Gold", med ca 160 meters fallhöjd föll på i ganska jämn takt till hälften för att sedan plana ut en smula. I utgången av branten låg tre på varandra "röda" högersvängar i ett frånlut med riktning ur fallinjen. Starten och första delen in i branten gick bra. Jag kom igång fint men efter 15 käpp missar jag käppträffen och får den i bågen varvid glasögonen spricker och det gör ordentligt ont för en kort stund. Adrenalinet pumpar och jag biter ihop in i branten och närmar mig de svåra skråsvängarna på första delen av flacken. Jag är redan i detta läge rejält påverkad i både kropp och andning varvid åkningen känns kantig. Jag får inte med mig fart i flackpartiet, får inte ut skidorna från kroppen och går så småningom i mål på tiden 41:24, endast 4 hundradelar efter suveränen Rainer Herb från Österrike. Blod rinner från ett jack i näsan och andningen är lika med noll. Jag har panikkänsla över det senare och gör allt i min makt att försöka finna en nypa luft att leva på kommande sekunder. Det avtar och glädjen över att ligga tvåa infinner sig och jag känner mig som "the hunter" i detta sammanhang. Hill ligger trea ca tre tiondelar efter. Jag får ett kort snack med Rainer Herb och det låter som att han haft ett smärtfritt åk. Jag känner förstås att möjligheterna finns, i andra åket.
Inför mästerskap är nerverna något man måste ha lite extra styr över. Det är oerhört lätt att falla in i för många tankar om utgång av tävlingen. Gång på gång fick jag försöka trycka undan tankar som "kom för tidigt". Här och nu och fokus på det som skall göras vid varje gate är och måste vara prio. Med nya glasögon, plåstrad näsa och en klar taktik tar jag mig an andra åket. Jag bestämde mig vid besiktningen att försöka gasa mer i utgången av branten ut på flackpartiet eftersom banan passade mig bra. Jag lyckades väl i inledning, i brantpartiet och på flackpartiet. I slutet av banan, strax innan mål, hade banläggaren gjort en utbrytning från vertikalen som "stack ut". Besiktningen var gjord men tröttheten i kroppen fick finmotoriken att haverera varvid jag missade utgången och kom för rakt på svängen därefter. Faktum ställdes tydligt på sin spets, urkörning, misslyckande, besvikelse. Fyra portar innan mål, kanske försvann guldet där.
Jag var oerhört besviken i detta tillfälle men Dr Jims 5Ps dök så småningom upp i mitt minne och hjälpte mig vidare. Hans metod och råd "Ok, var besviken men - then let it go" fick mig att så småningom hämta ny kraft.
Guldet gick till Österrike, silvret till Amerika och bronset till Tjeckien. Det sistnämnda blev ett brons med bittersmak. I samband med prisceremonin rullade filmerna från dagens åkning och det visar sig tydligt att tjecken Rycek gränslar i utgången av branten. Han gör en "Hirscher" och låtsas som inget hänt. Ingen protesterar och han tar bronset. Trist men fullt möjligt i den alpina sporten.
Sverige tar ett guld i slalom! Elisabeth Hänström vinner guld i damklassen och vi får vårt segervrål! Imorgon hoppas vi på nya medaljer så håll tummarna för oss!
Krutgumman Hänström vid en tidigare WorldCup i Italienska Piancavallo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar