Jon Olsson på väg mot en sensation, nästan fulländad... Så stod han där, jibbarkungen Jon Olsson, i starthuset i ett av WC-cirkusens tuffaste race. Förutsättningarna var kanske inte de bästa eftersom det var en premiär som kom oväntat. Matts Olssons 12:e plats borta i Kanada medförde att Sverige fick en extra plats i kommande WC-start. Enligt FIS-listan står Jon som tredje namn bland Sveriges lågpunktade storslalomåkare. Med punkter som Jon förtjänat genom att bla åka bra i Nya Zeeland i höstas och borta i Nordamerika under föregående säsong, kunde han ha sagt nej tack, jag är inte redo. Meningen var att han skulle åka förråken till tävlingen men Matts framfart innebar att det blev som det blev. Men Jon tog chansen och många konstaterade att chanserna att lyckas var mycket, mycket små! Målet i år är Europacupen, inget annat, menar Jon Olsson!
Men Jon antog utmaningen som ännu en "session" med mycket skidglädje men med en stor inblandning av nervositet. Nervositeten gjorde att han fick i sig minimalt med frukost denna morgon men när startgrinden gick upp var all nervositet borta! Jon gick med full attack den tuffaste striden hittills inom alpin skiracing och han stod upp otroligt bra! Barriären är riven! Med sin insats visar han att ingenting är omöjligt!
Som jag anat i tidigare blogginlägg skulle det inte bli något andra åk och kanske inte ens en målgång. Så sant, MEN jag är jäkligt imponerad och glad för killens skull! Han åker därifrån som en "vinnare" med en alldeles ny känsla, att det inte längre är någon omöjlighet! Han är inte längre någon "galen" f.d. jibbare som övriga rycker på axlarna åt.
När jag såg, inte minst Kalle Palanders och många fler åkare, konstaterar jag att det fanns väldigt lite av den rätta "varan" för dagen. Inget tempo i åkningen, ingen rörelse, inget riktigt go! Många åkare stod passiva och höll i skäret så att de stundvis liknade turiståkare. I samma veva slår det mig att denna backe är nåt i "hästväg" och inget för en "normal" människa. Ted Ligety och Aksel Lund Svindal bemästrade den och Jon Olsson höll så när att klara sig hela vägen. Imponerande!
Det som utmärkte Jon var en fantastisk aktivitet i åkningen i den övre delen. Med bättre tajming, med en åkning "närmare snön" mitt mellan käpparna och med en tidigare kantning kommer det att bli riktigt bra med tiden. Fram till första mellantid var han definitivt med bland sina likvärdigt rankade konkurrenter, betydligt före faktiskt. Vid andra mellantiden var han bland de trettio men sekunderna därefter fälldes Jon av det mest logiska skälet till varför denna dag var förutsägbar, den fysiska förmågan. Jag har berört det förr, fysiken sätter gränser för killen men med rätt slutsatser från dagen så samlar han ihop sig och konstaterar att hans drömmars mål inte alls är långt borta men att han måste lägga upp en bra plan för att förbättra fysiken.
Stor eloge även till Markus Larsson som levererar ett bra resultat i ett tufft race! Matts Olsson var på ordentlig frammarsch innan DNFn var ett faktum men efter denna dag är mörkret på GS-himlen inte trist, svart och uppgivet utan fullt av liv igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar