Ända ner på myren!

Första dagen i Björkliden och föråk nr 1 på programmet! Och vilken dag det blev!! Började bra med bra inåkning i hotellbacken och bra känsla. Mats och jag pratade oavbrutet om insatsen i förråken och det är absolut helt klart att vi inte hade för avsikt än att jobba metodiskt och föregå med gott exempel.

Som föråkare ligger största uppgiften i att ge tränare och ledare och organisatörer en "bild" av banan. Alla åkare har fokus på föråkaren och bedömer dess linje, fart och hopp. Vi tog vår uppgift på största allvar.

Dagen till ära fanns sex föråkare på plats. Två av dessa hade kört tidigare, Daniel Backman och Johanna Holmgren. Tiderna på tidigare tester låg på 1.30 från topp till botten på det 2,3 km långa störtloppet. Underlaget var idag lite glattare men framförallt låg vinden i ryggen, ända upp till 17 sekundmeter på toppen.

Daniel gick först, därefter Mats och sedan jag. Johanna gick ut efter mig. Att beskriva ett förråk av denna kaliber är svårt och måste upplevas för att förstås. Jag gick ut ganska hårt på övre delen med syfte att åka fort på övre delen för att slå av på takten i den nedre, snabbare delen. I port fem kom första överraskningen! Ett lång flyg ända ner på platten fick mig att helt klart vakna till. Jag fortsatte min plan ända ner mot ingången på "Rälsbrottet". De inledande svängarna innan branten var tuffa och stökiga och i mitt huvud fanns ständigt de kommande riktigt stora hoppen...

Nedför rälsbrottet i 120-130 blås går tiden fort, tro mig! Första hoppet ligger onaturligt i slutet av branten och liknar en "sprätta" uppifrån sett men besiktningen och diskussioner med andra höll mig lugn, trots hastigheten. Väl framme på takoff ligger balansen rätt i kroppen och jag "skjuts" ut som ur en kanon, rakt ut i luften - och något slår mig i samma ögonblick - detta hopp blir nåt i hästlängd! Jag finner backen väldigt långt under mig och jag får en kort förnimmelse om Anjas flyg i Whistler... Jag tycker att tiden står stilla och jag vill helst av allt bara landa. Jag inser som sagt det onormala i färden och koncenterar nu alla krafter på att sätta landningen. Att landa på "platt" mark är svårt och förenat med en del risker. Medvetet försöker jag landa lite sittande för att därefter ta mig upp i störtloppsställning igen. Det funkar! Men sekunderna är få innan nästa hopp. Jag slår till en liten broms eftersom farten känns för hög och adrenalinet pumpar! Farten går ner lite och jag tar takoffen som en man, flyger på nytt ca 30-40 meter och landar kanonbra och avslutar målskjutsen med hedern i behåll. Tiden, 1:19 är ca 11 sekunder snabbare än tidigare tester och adrenalinet pumpar.

Väl nere i mål ökar uppståndelsen och träningen bryts. Jag konstaterar att Mats och jag är de enda som passerat mållinjen. Förste föråkare åker ut i nätet i femte svängen och fjärde föråkare landar inte "mitt" längdhopp. Banläggare Rune Dahlström möter så småningom upp och berättar att han stegade hoppet, 60 meter!

Avslutningsvis kan jag konstatera att vi gjorde ett bra jobb idag, både vi föråkare och organisationen. Vi gav en tydlig bild var problemen var och tävlingsjuryn tog ett klokt beslut. Vi ses på bloggen imorgon, det vankas lite kallare väder och banan är korrigerad och hoppet justerat. Det är kul med störtlopp men det skall bedrivas säkert.

För Er som vill följa åket inifrån mitt "huvud" kan ta del av filmen från min hjälmkamera.