Jag är och förblir en tävlingsmänniska och ingen kan ta detta från mig. Ett föråk för mig är inte ett åk med sladd i svängarna utan helst ett åk med full attack och tävlingslikt. Mina förberedelser är oftast noggranna och jag drar mig inte för att ge mina skidor den bästa prepareringen inför start. Jag vill vara snabb och jag vill känna adrenalinet flöda. Däremot har jag sällan haft ”förmågan” att gå över gränser i min åkning. Mats Holmgren, min veteran- och föråkarkompis föreläste en bra beskrivning av vår roll som föråkare inför första föråket i måndags och jag köpte varje ord. Inga konstigheter, inga toksatsningar, bra linjeval osv. Vår roll är att ge en bild av banans svårigheter, avslutar Mats. Jag ser dock inget motsägelsefullt i att vilja åka fort också!
Jag tar mina skidor varsamt, lägger dem intill startplatsen och tar gärna fram nylonborsten och ger dem en sista putsning. Jag kontrollerar tiden till start en extra gång och påbörjar därefter min uppvärmning. Pulsen stiger en aning. Bindningarna kontrolleras och skorna skrapas. Jag trampar i bidningarna och lyssnar noggrant efter ”klickets” karaktär. Om jag är osäker på ljudet så gör jag om proceduren. Jag laddar mig själv med energi och pulsen stiger ytterligare. Innan jag försvinner i mig själv lyckönskar jag gärna de närmaste åkarna. När min tid vankas glider jag fram till startsprötet och gör de sista förberedelserna med glasögon, handskar och stavar samt spänner de sista spännena på pjäxorna… Att stå bakom grinden och höra tonstöten till de sista tio sekunderna – ja då känner jag mig verkligen hemma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar